Om boken: 2017 / Tant Dvosia hade ett hus med en veranda. Det enda huset som detta i hela Krasnopolye. Verandan var lång, stor, täckt på sidorna med brädor dekorerade med snidade lockar den hade ett tak och två bänkar längs sidorna. Mästarens veranda, som Semka Murzik sa. De kallade honom Murzik eftersom hans ansikte alltid innehöll rester av frukost. När det började regna rusade vi barn från hela gatan till mästarens veranda och ockuperade bänkarna och väntade på regnet. Och så fort vi satt oss ner dök faster två upp på verandan. Hon kom ut med en stol som hon ställde precis vid dörren. Hon satte sig på den och befann sig i mitten av vårt företag och frågade oss som vuxna om hon störde oss. Och när vi enhälligt svarade att det inte störde vände hon sig mot dörren och skrek: "Dusya, ge oss lite kila."!